Månadens dikt: Tystnad

Du som följer mig här på Aktuellt/bloggen vet att jag presenterar Månadens dikt sen en tid tillbaka och nu är det dags för den fjärde dikten från min bok ”Jag. Har. Inga. Ord. Kvar”.

 

Dikten heter Tystnad och den är en av de senare texterna jag skrev.

Jag började ju skriva mina texter för 8-10 år sedan men denna är relativt ny, kanske 3-4 år gammal.

Jag borde ha daterat texterna när jag skrev dem men det gjorde jag inte varför jag såhär i efterhand i vet exakt när de skrevs.

 

Tystnad

Det man inte pratar om finns inte
Jag pratar aldrig om dig
Betyder det att du inte finns? Att du inte betyder något?
Vad ska jag säga om dig? Vad ska jag berätta?
Att du är bostadslös, arbetslös, ständigt på jakt, att du inte träffar din son, att jag inte träffar dig,
Vad säger det om mig?
Om jag förnekar dig så förnekar jag mig själv

 

Denna dikt är trots att den är väldigt kort, en dikt som sätter fingret på något som var väldigt centralt för min del under tiden min son var i ett aktivt missbruk, nämligen tystnaden.

Man (jag) vet helt inte vad man ska säga om sin anhörige.

Dels för att det är en ”hemlighet” och dels för att man känner skam och skuld.

Vad ska folk tycka om mig om jag berättar?

Vad ska de tänka om mig som förälder?

Ett vanligt samtalsämne på fikarasten på arbetsplatsen är ju familjen, barn och partners, och där pratar vi gärna om hur glada och stolta vi är över våra familjemedlemmar, eller hur?

Man vill ju berätta för hela världen hur bra det går för ens barn, att de klarat provet, examen, körkortet, träffat partner, klarat en uppvisning och allt vad det nu kan handla om.

Det hör ju till föräldraskapet att skryta och berätta om sina barns framgångar.

För det är ju föräldrar högsta önskan; att det ska gå bra för barnen, att de ska må bra och ha det bra.

Min strategi var att prata om mitt barnbarn istället, jag tillhörde de som skröt supermycket om barnbarnet, det blev enklare på något sätt och kändes legitimt.

Jag tror ju, så här i efterhand, att vissa runt omkring mig visste och förstod hur det var för min del men av olika skäl vågade de, eller ville inte fråga. Och det är inte så konstigt för det är jobbigt att prata om dessa frågor så jag dömer ingen.

Paradoxen i slutet på min dikt är att jag kände att jag svek både mig själv och min son genom min tystnad, att min tystnad kunde uppfattas som en förnekelse vilket var en nästintill outhärdlig känsla för det sista jag ville var att förneka min son och mig själv och den situation vi var i.

Jag ville så gärna berätta men jag kunde inte.

Då.

Här ser du den illustrationen som tillhör Tystnad, som min mamma Ann-margret Johansson Petterson gjort och jag tycker den är så fin.

Blomman i all sin enkelhet och din blåa tomma stolen…

OM du vill köpa boken så KLICKA HÄR!

Om du vill läsa boken men inte vill köpa den så kan du låna boken på ditt bibliotek (om den inte finns så får du gärna lämna ett inköpsförslag till ditt bibliotek).

/ Anna

 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *