”Jag. Har. Inga. Ord. Kvar” är titeln på min egenutgivna bok och titeln kommer från den första dikten i boken som heter just Jag har inga ord kvar.
Denna text var den första texten jag skrev när jag började skriva om mina känslor och mitt perspektiv utifrån att vara anhörig till en person med missbrukproblematik och du som följer mig vet att jag inte tänkte ge en bok när jag började skriva, det beslut kom långt senare.
Titeln på texten kommer sig av hur jag bokstavligen kände mig som mamma, som att jag försökt allt: jag hade bönat och bett, vädjat, hotat, mutat, allt för att jag ville att min son skull sluta med droger och till slut var det som att orden tog slut.
Jag hade inget mer att säga, inga fler argument, för ingenting fungerade.
Så här i efterhand så vet jag att det är väldigt svårt för anhöriga att få sina anhöriga att sluta, det är den som har missbruksproblematiken som själv måste komma till insikt att han eller hon vill sluta. Men som förälder gör man ju allt man kan för att försöka rädda sitt barn.
Det paradoxala med att orden tog slut var att jag hade så mycket mer jag ville säga, jag ville inte att orden skulle ta slut för jag ville rädda honom, jag ville att mina ord skulle rädda honom.
Här får du ta del av dikten:
Jag har inga ord kvar
Jag har inga ord kvar fast jag har så mycket att säga. Ord som inte sägs. Ord som inte hörs. Ord som bara tänks. Ord som känns.
Jag. Har. Inga. Ord. Kvar.
De tog slut.
Men jag kan skriva orden.
Jag planerar för din begravning. Det har jag gjort ganska länge nu. Det finns nån slags tröst i det. Som att jag får ta ut sorgen nånstans.
För jag sörjer. Jag sörjer det jag saknar. Jag sörjer att jag saknar. Jag saknar verkligen dig. Det känns som om jag är en barnlös mamma. En halv mamma. En ganska misslyckad mamma. Ibland. Ibland tänker jag att jag misslyckades nog och ibland tänker jag att du misslyckades. Jag vet inte vilket som är värst. Men jag kan vara en misslyckad mamma i all evighet om det skulle hjälpa dig. Om det skulle hjälpa dig tillbaka till oss levande.
Det är konstigt att sörja de som lever, det är konstigt att planera för de levandes begravning, men jag gör det för då kanske jag är mer beredd om du dör. När du dör. När du dör kanske jag också dör. På något sätt dör jag nog.
Ibland tänker jag att det vore lugnare om du dör. Då kanske oron och ångesten kan dämpas. Då kanske allt blir tyst och stilla. Då kan jag sörja, på riktigt. Då kan jag berätta om min sorg. Då kanske orden kommer tillbaka. Då kan jag berätta om dig och mig. Då kan jag berätta vilken fantastisk och underbar person du är. Den riktiga du. Den som blev kidnappad. Den som jag saknar och sörjer. Den roliga och omtänksamma du.
Jag skulle verkligen vilja att du kom tillbaka till livet. Till mig, till Kevin, till mormor, till alla som älskar och saknar dig.
Vi saknar dig. Vi älskar dig. Jag saknar dig. Jag älskar dig. Kom tillbaka. Kom hem.
Visste du att det är min mamma, min sons mormor, som målat de fina illustrationerna i boken?
KLICKA HÄR om du vill beställa boken.
Har du varit med i en situation där dina ord tagit slut?
Vad gjorde du då?
#duärinteensam❤️
/Anna